utan mina barn! Vem var jag innan jag fick mina 2 underbara pojkar? Ett liv utan dem finns inte. Låg i sängen och helt plötsligt slog det mig hur skört och litet ett liv är här på jorden. Min lilla Nils ligger här bredvid mig och har aldrig sett mindre ut än just nu.
Jag läser mycket om andra människors olika sorger här på nätet, på något konstigt sätt så tror jag att jag blir en bättre människa av det. Min empati för dessa människor är så stor. Många gånger gråter man till skribenternas vackra och sorgliga berättelser. De som överlever sina barn är de som bär på den grymmaste sorgen tror jag. För mig är det så makalöst starkt att klara av det, att ta sig vidare på jorden. Har man fler barn så finns det fortfarande något kvar (även fast sorgen är hudlös), men de som klarar av ett liv efter att de förlorat sitt enda barn är enorma. Man kan aldrig föreställa sig hur det skulle vara om det skedde, men just nu och här känns det som om jag skulle vara kvar på jorden men inte leva om mina vackra/underbara helt fantastiska barn inte fanns hos mig jämt!
Det vara de tankarna som slog mig nu när jag skulle lägga mig, nu nog med sentimentalitet...
Kram på er därute! Ta hand om varann!
